Tack då livet

Ni vet när man bärt runt på en sten, lite sådär omedvetet och man äntligen kan släppa den. Lite så, lite så är det att numera kunna bära upp ett leende på läpparna, mest hela tiden. Så tack då, tack då livet för de. Och tack klubben för att ni fixade min kvällsmat. Mat är ju som sagt så många gånger tidigare livet.