Krönika 2018

För er som missat den eller helt enkelt bara inte läst den. Här langar jag upp årets krönika. 

I år har jag ingen resa i benen, i år har jag fått slirat runt i snön precis som er andra (vilket även innebär att jag är lika blek som snön och inte brun). Jag har även lovat coach Petter att inte skriva om rövarna som kommer ränna runt på Kilsta IP i sommar som ni kan åka o kolla på om ni inte har något bättre för er. Så ska väl låta bli att nämna dem. Jag har inte heller några öl-bröder i skogen jag diskuterat med amerikanskor att skriva om. För er som minns min första årskrönika handlade det givetvis inte om öl-bröder i skogen utan björnar, närmare bestämt björnbröder. Det senaste året har det dock hänt en massa annat kul. Livet har minsann bjudit på det mesta.

Hade för några år sedan en tränare som nämnde vikten av att det finns en anledning varför framrutan är större än backspegeln - men ibland tror jag man behöver titta bakåt. Om inte annat för att se hur långt man kommit. Bland annat har jag tagit tag i kragen och satt mig i skolbänken igen. Spännande, krävande och oftast förbannat roligt. Om inte annat utvecklande och det är någonstans det jag alltid strävar efter. Att hitta nya erfarenheter för att utvecklas. Denna försäsong har dock inte bara varit en dans på rosor, men säg mig, hur kul hade livet egentligen varit då? Nej, den här försäsongen har även innehållit mycket funderande (tack återigen morsan o farsan för att ni fortfarande vid 23års ålder är mina största coacher här i livet och viktigaste stöttepelare. Ni kommer troligtvis få fortsätta med det).

Ett samtal från Lidköping, en klubb högre upp i seriesystemet var nog bland det sista jag förväntat mig en grå dag i december. Trots att jag nu valde att stanna på hemmaplan känner jag att det där samtalet, den chansen, det bemötande och den erfarenheten att åka iväg och provträna fick mig att växa, inte direkt på längden, är fasen lång nog sörrni. Utan mer växa i som person. Kanske även gav en släng av lite mer självförtroende. Nog för att jag i kroppen kanske är äldre än vad jag är, så har jag inte så många år på nacken. Det där med hur kroppen beter sig har nog mer med min spelstil att göra än åren den vandrat på det här klotet till jord. Har helt enkelt lite svårt att inte gå in i situationer jag kanske inte borde gå in i, kanske helt enkelt saknar de spärrarna. Vad vet jag, troligtvis har de alltid saknats och hittills har det ju gått låt oss säga helt okej. Men, till den här fotbollsresan: Förhoppningsvis var det varken det enda eller sista tåget som gick. Den som lever får se, som det så fint brukar heta. Men istället för att fundera på det dyker det hela tiden upp nya chanser, om inte annat på andra håll. Har nu tillexempel fått chansen att extraknäcka som fotbollsutvecklare och utveckla mitt ledarskap och fotbollskunskaper på ett annat plan. Extremt spännande och möjligtvis en backup plan ifall situationerna där spärrarna saknas skulle bli för mycket för kroppen. Nu hoppas jag givetvis kunna kombinera dessa två uppgifter inför 2018 med en hel kropp och några år till grisande ute på fälten. Det är ju trots allt bland det bästa jag vet! Hur som haver, den 14/3 kickar vi igång den här säsongen på riktigt när Ämterviks FF kommet på besök till skogarna. Låt oss helt enkelt säga, häng med - det blir kul!
(null)