Ni ska ha tack

Alla ni, som på så många olika sätt visat på stöttning. Alla ni som kommenterat, stannat upp för att fråga hur det är med en, vänner, bekanta, obekanta. Alla ni som skickat meddelanden, ringt, lämnat meddelanden. Alla ni som hela tiden försöker få vardagen att kännas lite ljusare än vad den egentligen är. Nog för att det "bara" är ett korsband som rykt, men för mig rök halva vardagen. En vardag som fick livet att kännas lite mer meningsfullt. Som varje dag får en att känna sig lite mer som ett barn, en vardag som alltid bjöd på något man tyckte om (okej, träna i snöstorm är inte livets liv, men hade ändå hellre gjort det än det här). MEN! Alla ni ovanstående - ni ska ha tack. 

O laget. För utan laget vore en lite mer av en fis i rymden. Så jag antar även att jag får skicka ett extra tack till morsan o farsan som på något vis lyckades fixa så en blev hyfsat bra i en såndär bollidrott. För uppriktigt, ni som aldrig är med i ett lag missar något. På återseende bollen, tills dess kommer jag skrika på dig från sidan. För att vara med i ett lag är ju trots allt det bästa som finns, så mig slipper ni inte så lätt.

Igår blev en dessutom bortskämd av Lisa o mickan med lite rehabmotivation. Stora frågan återstår, vad har man gjort för att förtjäna alla de här fina vännerna?