Tisdag

Hur mycket man än saknar att sparka boll gör ändå att räkna neråt det hela enklare. Att se att tiden går, ha ett mål med träningen och tampas med hjärnspöken som talar om att man kanske aldrig kommer bli lika bra igen. Men när man istället fokuserar på att tiden går, ser målet komma närmare och inser att den där bollen inte är så långt borta trots allt. Då, då kan man motivera sig de där dagarna man helst av allt skulle vilja välta cykeln, motivera sig själv att hjärnspöken just bara är spöken som försöker spela en ett spratt och att den där bollen finns kvar när jag är klar. Det tar tamefan på psyket. Mer än vad man tror att inte kunna göra de där sakerna som får en att samla energi. Att varken ha sparkat på en boll eller suttit på en häst under lika lång tid är lite som att tappa en ljusglimt i vardagen. Men jag vet att de finns kvar, det är helt enkelt bara ett ofrivilligt uppehåll och inte värre än så! Igår var en sån dag, idag var en såndär dag solen sken och rehaben kändes oväntat lätt och motiverande. Kanske för att det va ny rehab, kanske för att man äntligen får köra lite tyngre eller kanske för att jag i natt nästan sov 10h. Egentligen spelar de ingen roll vilken anledning, bara att rida på vågen. 
(null)