okej, 2018.

Resumé. En snabbsväng igenom året. Som på så många vis har utmanat mig på så många fler plan än tidigare år gjort. Kanske också kliver ut något klokare. Men jag är ju en sånär som vill tro att varje dag ger en något klokare. Man kanske inte förstår det just då, men i slutändan har även den där pissdagen gått i ända och man fick med sig en liten kunskap. En gnutta ni vet.
 
Året började på ett sätt jävligt tufft med beslut. Att ta ett beslut om sin fotbollsframtid, på sätt och vis. För mig, som alltid har lite svårt att tro på mig själv och min kapacitet, speciellt när det kommer till fotbollen var nog det äventyret på sätt och vis det mäktigaste som hänt mig. Så TACK Lidköping för det. Att sen fotbollsåret 2018 blev ett rent helvete. Det är ju en annan historia som förhoppningsvis börjar gå mot sitt slut. Korsbandsjävel som inte ville sitta kvar på sin plats. Nåja. Kommer troligtvis alltid tänka "tänk om, si, tänk om så" MEN har också lärt mig att det inte tjänar något till. Väljer istället att se på erbjudandet som ett lyft och kanske, kanske återkommer någon liknande chans. Den som lever får se. Tills dess ska jag rehaba korsband och sen vara förbannat glad över att enbart kunna spela igen.
 
Hann ju dra till USA för första gången här i livet också. Knega en hel del på det där maxi. Tagit ett av de största stegen ur min comfortzoon och flyttat ifrån staden man är uppväxt och trivts så bra i. Har alltid sagt att är det någon gång jag ska flytta är det för plugg. O här sitter jag, i Norrland, för att bli snut. Vem fan hade trott det i början av det här året. Finns nog inget år som varit så påfrestande förut. Men FAN, vilket jävla bra år. Har fått träffa så mycket underbara människor och skaffat nya vänner för livet. Att sätta sig själv i fokus och se till att man själv mår bra. Man måste börja där.
 
Jag kan erkänna att jag är hemmakär. O kanske därför jag kan vara extra nöjd över att jag trivs så pass bra här uppe som jag ändå gör. Det känns liksom hem, utan hem. Visst saknar jag min lägga där hemma i stan där varmvattnet aldrig tar slut, visst saknar jag att ha en bil o visst saknar jag att ha närhet till nära o kära. Men visst fasen gillar jag Umeå också. SÅ in i bängen. 2019. Du är välkommen, välkommen med att ge mig mer tid hemma i skogarna, mer tid på fotbollsplanen (behöver ju endast bli ca 110 min för att slå förra året) mer tid för äventyr och nya utmaningar! Termin 2, vi ses på tisdag.